enspyred

En fisk och en landkrabba, ja det är nog den bästa beskrivningen av Lilly och Hugo just nu. Hugo föredrar att sitta och leka stillsamt i sanden med bilar eller promenera längre sträckor längs vattnet. Lilly däremot, hon vill bada.

Varje dag frågar Lilly om vi ska iväg och bada. Hon hämtar solkrämen och börjar smörja in sig innan jag ens hinner kommentera hennes uttalande. Att både Lilly och Hugo älskar att hänga på stranden (eller i havet) är det ingen tvekan om. Därför bestämde jag mig idag för att dra ner till beachen i Borstahusen med busungarna. Detta brukar inte hända särskilt ofta, alltså att jag (ensam) drar iväg till stranden med barnen; just av den enkla anledningen att dom har så pass olika intressen och springer gärna åt varsitt håll om det inte passar. Men idag hoppades jag på lite tur och med en positiv inställning satt jag mig i bilen med två glada barn och körde iväg!

Första 10 minuterna gick strålande. Vi inledde beachhänget med lite lek på lekplatsen. Båda två ville gå balansgång på staketet samtidigt men jag förklarade att mamma inte kunde dela på sig och hjälpa båda och detta accepterades utan protester till min stora förvåning. Vi fortsatte vårt äventyr ner mot stranden och Lilly skrek av glädje att hon ville bada! Hugo sa nej och vägrade byta om. Jag fick förklara för Lilly att badet fick vänta och att vi istället skulle ta en promenad längs vattnet. Så med en naken Lilly och en påklädd Hugo traskar vi neråt mot piren hand i hand. Lilly drar mig mot stegen som leder ner till vattnet och Hugo drar mig åt motsatt håll. Jag känner mig en aning kluven.

Så jag försöker göra mig så lång jag bara kan och låter Lilly ta ett kliv ner på stegen mot vattnet. Hugo säger nej nej nej men jag ser samtidigt att han är nyfiken. Hugo sträcker plötsligt upp armarna mot mig och vill komma upp i min famn. Jag förstår att detta betyder: ‘Okej mamma, jag följer med under förutsättning att du bär mig’. Jag förklarar snabbt för Lilly att mamma bara kan bara gå ner i vattnet om hon går själv och håller min hand hela tiden. Där och då säger hon ju givetvis ja ja ja men samtidigt vet jag ju hur rädd hon är för tång och stenar (precis som sin mamma!). Jag försöker leta upp den där positiva känslan jag hade tidigare och beger mig ut i vattnet…

Hela bad-grejen gick bra fram tills dess att Hugo såg en båt. En stor båt som låg några hundra meter ut i havet. Med Hugo på vänstra höften och Lilly hängandes i min högra hand börjar jag känna hur Hugo spänner sig och börjar skrika att han vill att mamma skall gå mot båten. Situationen börjar bli ohållbar och vägen in till stranden känns helt plötsligt jättelång. När Hugo bestämmer sig för något går det inte att rubba hans mind-set. Tyvärr brukar dessa mindre utbrott resultera i en arg Hugo på marken: där och då undrade jag om han skulle ta sig loss ur min famn och ramla i vattnet.

Ni undrar säker hur detta äventyr slutade. Allting är lite suddigt från det att jag jag håller en sprattlande 15 kilos kille i min en arm tills dess att jag hade spänt fast båda barnen i bilbarnstolarna. Jag åkte iallafall hem med känslan att allt sket sig, men nu såhär i efterhand är väl ändå grejen att jag vågade göra äventyret det som räknas! Jag tror inte, med facit i hand att jag kommer att åka till stranden igen denna sommaren utan ett par extra händer.