Perspektiv på tillvaron

Idag är dom 18 månader. Lilly och Hugo.

Ingen av oss hade en tanke på att det kunde vara tvillingar vi väntade när vi var på första ultraljudet. När barnmorskan berättade att hon såg två hjärtljud blev vi chockade. Min första reaktion var en slags självklarhet. Typiskt, att jag som är så strukturerad och välplanerad, som gillar framförhållning och som gillar att ha kontroll, typiskt att just jag ska få tvillingar. Beskedet rubbade verkligen mina cirklar och jag började genast tänka på praktiska detaljer så som var ska vi nu bo någonstans, vilken typ av vagn måste vi nu köpa… Men chocken övergick såklart direkt till en positiv upplevelse! Det var en obeskrivlig känsla. En häftig upplevelse.

Fram till vecka 25 var allt frid och fröjd med graviditeten, sedan blev jag sjukskriven först på halvtid och sedan på heltid eftersom jag hade lite sammandragningar. Men det var mest för barnens skull, för att dom skulle hålla sig ‘på plats’. Jag mådde toppen, jag var nog mer mentalt oroad än fysiskt påverkad. Jag såg problemen och ville ha allt praktiskt under kontroll.

Vattnet gick en fredag kväll i vecka 38 men det var inte förrän måndag kväll som Lilly och Hugo bestämde sig för att titta ut. Värkarna kom aldrig riktigt igång och därför valde läkarna att vänta… vänta, vänta, vänta, det var fyra väldigt långa dagar. Tillslut blev jag igångsatt med värkstimulerande dropp och tre timmar därefter var småttingarna ute. Med 12 minuters mellanrum.

Vi fick två små knyten att ta hand om direkt. Mannen min fick fullt upp direkt. Jag tror att tvillingföräldrar tvingas mer än andra att dela naturligt lika på föräldraskapet. Han var uppe med mig varenda gång tvillingarna skulle ammas på natten. Det behövdes eftersom jag var tvungen att bygga upp en liten borg av kuddar för att lyckas med dubbelamningen. När väl borgen var på plats och jag satt mitt uppe i den kom Mats med barnen, först den ena, och sedan den andra. När jag sedan var klar med amningen fick han hjälpa mig att försiktigt bära över dom, först den ena, sedan den andra till deras sängar.

Det första året har varit extremt jobbigt. Vi ammade och gav ersättning var tredje timma, dygnet runt – till respektive barn. Men även när det har varit som mest intensivt har det också varit helt underbart. Vi får så mycket tillbaka. Två härliga barn med helt olika personligheter som betyder så mycket för varandra.

Jag har känt mig tryggast hemma med barnen. Här hemma har jag haft kontroll och kunnat styra situationen och barnens rutiner. För rutiner har varit det som har hållit oss över ytan det första året. ‘Det är väl inte så noga’ kanske många kan tycka. Men utan rutiner fick vi osynkade barn och med osynkade barn kunde vi aldrig få en lugn stund och återhämta oss. Vi lägger exempelvis fortfarande våra barn samtidigt om dagarna, väcker dom samtidigt och lägger dom alltid vid samma tidpunkt om kvällarna.

Att vi förra sommaren lyckades gå på fyra (utav totalt fem) bröllop är idag för mig ett mysterium. Jag hade två bebisar, som jag dessutom ammade. Det krävdes mycket planering och stöd från andra för att vi överhuvudtaget skulle kunna vara där.

Idag är allt mycket lättare även om tvillingar tvingar en att helt fokusera på dom. Jag har börjat släppa lite på kontrollen vilket gör att jag kan njuta mer av stunderna med barnen. Nu ser jag fram emot de kommande 18 månaderna och allt vad det innebär.

Tvillingarna och jag

 

Taggad , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: